Nu är man jägare på riktigt
september 19th, 2010Allt hände i tornet vid Hirvilehto, för er som inte har någon pejl på finska så betyder hirvi älg. Jag har suttit i tornet en del under förra årets älgjakt och även tidigare under veckan. Det var soligt och fint men blåste, tornet på myren svajade så där lagomt härligt, så det var ingen risk att jag somnade(som de andra två ”tornpasskyttarna” säkert gjorde
).
Vi var fyra passkyttar och tre som gick drev, hundarna hade vilodag. Drevet kom bakifrån så jag satt vänd åt fel håll i tornet och tur var väl det! Efter någon timmes passande dök hon upp, så här i efterhand så är jag rätt säker på att det var kon som jag såg springande över vägen tidigare i veckan. Hon kom gående från bäcken och hade inte speciellt bråttom, stannade, tittade och gick längs skogsridån. På andra sidan satt Niklas, så jag kunde inte skjuta. Hann titta på kon en stund och hon har inte någon kalv efter sig. Älgen går mot kraftledningen och jag inser att det är nu eller aldrig, jag har en fri lucka mellan en tall och en torrfura. Luckan är inte så stor så det gäller att vara med, men det går inte så fort så det känns ändå rätt lugnt, jag har ungerfär 60 meter fram till kon. Jag har bestämt mig, känner mig förvånansvärt lugn.
Tar stöd mot tornet, osäkrar, följer med och skottet går. Kon springer ett par steg efter sottet men börjar sedan lunka iväg, min sikt är skymd av träd och kvistar så det går inte att skjuta ett skott till. Hon stannar en kort stund för att sedan fortsätta snett upp från kraftledningen, min sikt är hela tiden skymd av träd så jag har svårt att följa henne. Jag tycker att hon försvann upp mot granskogen. Talar om i radion att det var jag som sköt och att älgen försvunnit ur sikte. Redan efter mitt första anrop får jag höra att de andra tycker att det lät som skottet tog, jag hade känslan av att jag missat eftersom jag inte tyckte att älgen teckade speciellt efter skottet.
Jag sitter kvar i tornet och har lite småångest och väntar på att Niklas ska komma. Tänk om jag har skadeskjutit älgen, jag skulle kanske ha låtit bli att skjuta. Minuterna känns som evigheter. Niklas kommer och jag sitter kvar i tornet och pekar ut skottplatsen, Leif är på väg och även Christer och Koller för att göra eftersök på älgen. De verkar rätt lugna och Leif ropar ”Bra jobbat” på radion och vinkar, så det känns lite bättre. De försäkrar sig om att de är på rätt spår och släpper hunden. Det tar högst en minut innan de ropar och gatulerar på radion. Cirka hundra meter från det Christer släppte Koller ligger älgkon.
Benen skakar lite och det känns helt overkligt. Plockar upp tomhylsan och tar ur magasinet, klättrar ner från tornet. När jag kommer fram måste jag gå fram och känna på henne. Där ligger mitt första vilt, en älgko! Grabbarna gratulerar, får en grankvist av Harry och en STOR kram av Magnus och jag kan inte sluta fånflina och det har jag nog inte slutat med ännu…
/Johannah


